Jag är helt förtrollad i min son. 24 timmar har gått sedan operstionen och han är som vanligt. Springer runt och leker och stökar. På sjukhuset när det värsta av lugnandet lämnat kroppen ville han direkt sätta sig i min famn. Han var så snabb att han krockade med sängkanten ett par ggr innan jag fick upp honom, sedan ropa han efter mat. Min stackars kille behövde äta så vi gick till ett av matrummen som även har leksaker och rutschkana. Tror ni han ville äta då? Nej han var så övertygad om att han skulle åka på rutschkanan så man fick vara snabb och köra droppet efter honom. Lite mat fick han såklart i sig men det var allt roligare att leka. När vi kom hem vid två-tre tiden så sov A gott i några timmar för att sedan vakna och busa igen. Det är härligt att se hur bra han mår trots allt.
Om resultatet. Kirurgen hittade en nervbit nära jumsken som han sa var början av en testikel. Han trodde att den redan i första trimensen hade vridit sig och på så vis slutat växa/utvecklas. Den var alltså tillräckligt skadad för att behöva plockas bort helt. Alessios högra testikel är dock helt frisk och en anning stötre än normalt vilket också tyder på att kroppen redan vet hur den ska hantera situationen. Läkaren tror därför inte att verken hormonbehandlingar eller problem med fertilitet ska vara ett beskymmer. Han bokade inte in några återbesök och sa till oss att om det blir aktuellt för A i tonåren med en protes så kan han få det.
Det känna som en otrolig lättnad, all oro om problem, cancer och kromosomer kan jag lägga bakom mig nu! Vist är det olika fall till fall och vi som föräldrar får ha det i åtanke men som det är nu så är allt som det ska.
