En titt för er läsare in i min verklighet. Jag var tvungen att skriva av mig.
Är lycka när man öppnar upp sitt hem, då mannen alltid kommer hem med blommor och när kvinnan ständigt har ett leende på läpparna och berättar hur bra allt är. ELLER är det kanske bara en fasad? Jag som är i ett ärligt och friskt förhållande anser att det är en fasad för att försvara det som ingen annan får se. För visst är det så att man har båda delarna, vissa dagar eller veckor är förhållandet och livet kanske precis som i en saga. Andra dagar mer intriger, tjat och gnat, eller kanske en blandning av båda hela tiden? Det sist nämnda gäller nog mig, men bara för att det tjatas och gnälls en del betyder det inte att vi lika intensivt älskar och tror på varandra. Enligt mig är förhållanden som en berg o dal bana, andra dagar perfekta och andra med lite för mycket tjafs och tårar.
Jag trivs i det precis som det är, om jag någonsin känt mig olycklig eller tvekat? Ja absolut. Men nu, nu när en massa avgörande beslut är fattade förstår jag inte hur DU kan ha stoltheten att yttra dig om att JAG skulle vara olycklig. Säger hormoner dig någonting? En sak är säker, dessa avgörande beslut som VI tagit skulle inte vara aktuella om så var fallet att jag var olycklig.
Frågan är om du riktigt förstått själv vad lycka är, jag har inte lärt mig nått av det från dig i så fall.
Ps. Jag älskar dig Jaime, den finaste jag har.
