Jag läste en artikel i Metro under veckan som handlade om mobbning hur lätt vi accepterar det hos yngre barn och tonåringar. Vi förväntar oss att detta är något som växer bort med tiden och att man som äldre inte alls mobbas på olika sätt. Men det är fel vi vuxna gör lika mycket fel vi när det kommer till det här ämnet. Vi kommenterar utseendet hos andra, vi skrattar åt människor vi ser på tv och irriteras över olika personer i livet och inom sociala medier ibland även personer vi ungås med. Det lär aldrig sluta vi kommer alltid påverka varandra och irriteras av olika människor i omgivningen och inom olika medier.
Men en sak som jag iaf lärt mig är att inte prata illa om folk du egentligen bryr dig om. Vänner du har runt om kring dig är din styrka och en dag kommer det slå tillbaka på dig själv om du beter dig illa mot oskyldiga människor som bara vill dig väl. För okej vi alla skrattar eller irriterar oss på olika personer i tv då och då. Men det sårar inte dem om vi skrattar lite framför tv soffan. Men bete sig dåligt, prata skit eller plötsligt ändra attityd mot en vän. Det sårar oavsett om du är ung eller gammal, det tycker inte jag är okej.
Jag kan verkligen ena sekunden vara glad över vilka vänner min syster har runt om sig. Hur kul dem verkar ha tillsammans, men sen kan jag inte hjälpa att bli så besviken på hur dem kan bete sig mot varandra. Komma med ultimatum, skratta och viska bakom varandra. Jag förstår inte varför, minns att vi var likadana som små men då var vi små inte tonåringar.. Mådde man bra av det? Nej.. Jag tog tillslut avstånd från alla som höll på så och fan vad jag mådde bättre. Nu har jag vänner som jag bryr mig om och som jag haft i mitt liv sen jag var i min systers ålder. Jag hoppas min fina syster hittar lika bra vänner som mina och att dem som orsakar ångest eller är elaka inser hur fel dem har.
trött på elaka tonåringar nu..
