Fick alldeles nyss reda på att min farmor i Turkiet gick bort i lördags, jag hann aldrig träffa henne. Det känns så konstigt.. För någon vecka sedan pratade jag med min pappa på msn, och fick för första gången se min farmor live i webbcam. Jag ska inte ljuga jag tyckte det var jätte läskigt, hon var så gammal och såg sjuk ut. Hon grät och böna och bad mig om att komma till henne. Det var så overkligt. Jag har under dem tre året som jag känt min pappa fått höra att jag borde åka dit för att hon inte har lång tid kvar. Och jag har dragit ut på det hela tiden, jag har inte haft mod till att åka. Jag känner inte något där borta och jag kan inte språket. Så jag har dragit mig ut även om jag blivit bjuden flera gånger. Känner mig så dum. Nu kommer jag aldrig få chansen att träffa henne. Min farfar är redan död och han har jag inte heller träffat, nu min farmor. Den ända som jag faktiskt kände var min morfar och han gick bort för några år sen han med. Min mormor hon är dock i livet, men hon lever sitt egna galna liv där jag inte är med i bilden.. Ush vad det är jobbigt när bekanta/släkt går bort även om det inte är jätte nära släkt så för det med sig tankar och funderingar. Det händer faktiskt. Nu är man gammal nog för att se och förstå. Människor i ens omkrets kommer förlora någon varje år. Man kommer att säga ”vila i frid” så många fler gånger. Otäckt tycker jag. I dag går mina tankar till Turkiet och min släkt där borta och även till min biologiska pappa. Jag tänker på er och beklagar sorgen..
