2012-01-22 Graviditetstankar och hormoner
Dem senaste dagarna har varit följda av otroligt mycket tankar och funderaringar. När ”ska” man berätta för familj och vänner. Ska man vänta tills vecka 12 för att vara säker. Eller vill jag ha deras stöd redan nu? Det är jobbigt det här. Jag vet att alla skulle glädjas med oss. Men det är bara så himla jobbigt om något skulle gå fel. Det får inte hända! Jag är redan så fast vid mitt barn. Det är helt sjuk. Jag är bara i vecka 5, dem flesta börjar kanske misstänka något nu, om inte ännu senare. Men jag, konrolfreaket själv vet redan. Det är så klockrent att vi ska bli föräldrar. Men känner mig så kluven om jag ska säga det nu eller inte, i dag ska tjejerna komma över på middag och kanske kommer jag säga det till dem då. Jag kan höra H framför mig ”jag viste det, gud var roligt” och M ”men älskling va vad kul grattis”. Det kommer inte gå att ha en hel middag utan att prata om detta. Jag håller aldrig hemligheter för dem. Jag vill att mina bästa vänner ska veta. Kanske kommer jag sluta upp med mina hormonbesvär då. Det vill säga mitt humör om jag får prata och vara ärlig mot alla, utan att påstå att jag slutat röka för massa andra anledningar samt att jag slutat med alkohol för att jag tränar, så kanske jag mår bättre. Det är inte det att jag mår dåligt jag bara ryter och är allmänt otrevlig här hemma utan anledningar. Liknar mina PMS utbrott, Jag är ju världens lyckligaste, så jag fattar inte varför.
Första dagen som jag känner att jag behöver kissa några extra gånger, samt första gången jag märker att mina bröst ömmar. Trots att tiden går långsamt så får jag mer och mer bekräftelser på att jag är gravid och att det känns bra! Jag tror stenhårt på den här. Det kommer gå super bra. Den 2 februari så ska vi på en informationsträff hos MamaMia i stan (där kommer jag att gå under hela min graviditet) vi kommer då får träffa andra först föderskor och få lite tips och råd, samt f möjligheten att ställa våra frågor. Det kommer bli spännande. Sedan den 7 februari då är det inskrivning och vi får träffa barnmorskan som ska följa oss hela vägen. Trodde att man tog ultraljud då med, men Sandra sa att det gör man inte förens vecka 18. JAG dör, måste jag vänta så länge tills jag får en bekräftelse på vilken vecka jag är i. Jag är orolig också, orolig att bebisen ska vara sjuk eller få någon slags missbildning, jag är rädd att jag själv inte skulle klara av det. Jag är mogen som mamma jag vet det, men att få en bebis med en missbildning är så mycket tuffare. Jag tror faktiskt inte jag är redo för det. Är orolig eftersom det finns i familjen och om man inte tar UL innan vecka 18 hur ska man då kunna bedöma eller förberedda sig? Känner mig dum som tänker i dessa banor men jag tror att det är rätt normalt att man gör det.. Längtar tills att jag och Jaime på riktigt kan slappna av och faktiskt planera och glädjas till 100% för nu är det ju faktiskt så att man är lite små rädd, trots att jag känner mig så säker <3
