Alltså nu har mitt mammahjärta fått ännu en kick. Alessio sprang in på dagis och gnällde inte ens lite när jag vinkade hejdå i morse. Hur stolt får man bli egentligen?! Vist är det lite sorgligt också då jag ser hans gnäll som en bekräftelse på hur mycket han vill att jag ska veta att han vill vara med mig. Men nu känns det som att han är trygg. Att han är glad och att han vet att mamma och pappa kommer senare. Det måste vara höjdpunkten på dagen, när vi kommer för att hämta. Han har blivit så himla stor bara den här veckan har han börjat med massor av nytt. Tillexempel vill han knappt åka vagn längre och att hålla i handen är tråkigt, han är i en ”jag kan själv” period. Lika så med maten som han tidigare varit lite kinkig med, nu äter han som aldrig förr och han ska pront äta helt själv! Stora stora killen, det är otroligt kul att se hur han utvevklas, allt han lär sig och hur mycket han förstår. Jag är imponerad och stolt. Han är min och jag kunde inte vara lyckligare. Vilken fantastisk son jag har!

Haha kolla magen, helt rund och go.
