Älsklingen, han bara växer och blir stor min sol i livet. Vad vore jag utan honom, ibland tänker jag på hur det var innan och jag minns knappt. Han är verkligen livet för mig och jag skulle aldrig önska något annat. Ibland får jag frågor av människor om hur det är att vara mamma och varför jag ville bli det så snart. För mig var det en så naturlig del av min livslinje. Det var då och nu som det var dags, att bli förälder och skapa min egna familj har sedan länge varit en önskan men sen så känner man när man både kan och är redo att ta önskan till verklighet. Jag ångrar inte en sekund av det beslutet. Att se honom växa, utvecklas och bli stor värmer hela min kropp och jag fylls att livsglädje och energi varje gång jag ser på mitt barn. Nu är Alessio 20 månader, på fredag om man ska vara exakt. Han springer för fulla muggar, jagar stackars katten och busar med oss massor, han älskar tunnelbanan och bilar och tycker mycket om att leka i sandlådan. Än så är han väldigt mammig och vill helst av allt både sova, leka och busa med mamma i närheten. Om jag inte är hemma så fungerar såklart pappa eller någon annan. Mest blir det jag. Det är nog ett behov vi skapat åt honom men mer och mer fungerar även pappa på nätterna och det tycker jag känns skönt. Äntligen kan samarbetet börja!
På förskolan är Alessio allas kramis och ofta hittar jag honom i famnen på en fröken, han blir riktigt bortskämd på förskolan. Han är bestämd av sig och ger sig verkligen inte på första taget. Skriker och har sig tills han får sin vilja i genom eller tills han måste ge upp. Jag tycker det är bra att han är bestämd. Det är bara lite jobbigt när man själv ska vara lika bestämd 😂
