Alessiosmamma

Under hela min graviditet så hade jag knappt några sammandragningar eller förvärkar  alls, vilket gjorde att när dem riktiga värkarna väl kom igång då visste jag att det var nära. På lördagen den 6:e hade vi haft lite besök från Norge samt så var min mamma, man och syster här just den helgen. Alla för att förhoppningsvis få träffa lilla Alessio. Kvällen spenderades i soffan med massor och mys med min familj medan Jaime var hemma hos sin syster i Farsta. På kvällen började jag klocka mina värkar som jag upplevde ganska regelbundna men jag talade inte om för någon hur jag kände då jag inte ville få för mycket förhoppningar. Tillslut smsa jag J och sa att jag tror fan det är dags ganska snart. Värkarna kom med fyra minuters mellanrum under kvällen och natten, men inget jag inte stod ut med. Vid tre somnade jag och J och vi sex vaknade jag av ännu hårdare värkar, dessa värkar kom med tre till fyra minuters mellanrum och jag kunde inte sova bort dem. Vi tog en promenad och kollade så att vi hade allt vi behövde med oss, mamma hjälpte till att få i mig någon smörgås och tappade upp ett bad till mig medan J tog hand om mig när värkarna kom och jag behövde en hand att klämma på. Under promenaden hade vi ringt till förlossningen som bad oss avvakta så länge jag kände att jag kunde kontrollera värkarna. Så vi väntade jag badade och försökte vila. Vid elva så hade värkarna  fortsatt att vara regelbundna i fem timmar och då kände jag att det var dags att ta sig i till förlossningen. Hedvig och Akil kom och hämtade upp oss, nu var det dags tänkte jag. Jag trodde på riktigt att jag skulle vara öppen kring sex cm när jag kom in med tanke på att jag redan var öppen  två cm vid hinnsvepningen. Men så var inte fallet, jag var fortfarande bara öppen två cm och tappen var inte utplånad utan 1,5 cm fanns kvar. Medans vi var där så fick jag pröva på akupunktur- fick huvudvärk.  Vi fick åka hem och jag förstod ingenting, så många timmar av smärta och inte en cm..

Vi tog tunnelbanan hem- dåligt val jag satt och andades genom mina värkar som en kossa och folk stirrade sig blinda på stakars mig som inte visste vart jag skulle ta vägen. Hemma tappade vi upp en bad och jag badade nog i två timmar samtidigt som J försökte få i mig någon middag. Jag kände hur värkarna blev mer och mer intensiva och cityodonen som jag fått utav barnmorskan hade inte hjälpt alls. Så där låg jag och grät i timmar innan jag bestämde mig för att det fick vara nog, andra dosen av citydonen hade inte hjälpt och jag kunde inte längre klara detta utan bedövning eller hjälp från en barnmorska.

Klockan sex på eftermiddagen så var vi alltså tillbaka på förlossningen. Den här gången möttes dem av en frustrerad Carro som grät och hade riktigt ont så oavsett hur undersökningen skulle gå så lovade dem oss att få stanna. Undersökningen var positiv denna gång, livmoder tappen var utplånad och jag var öppen tre-fyra cm, inte så mycket men det hade hänt grejer. Så nu kunde vi äntligen börja. BM beslutade sig för att sätta en skalpelektron på bebisens huvud för att lättare kunna mäta fosterljuden samt för att göra hål på hinnorna så att vattnet kunde börja gå. När vi hade varit där i ungefär en timma bad jag om lustgas, jag var skeptiskt till det innan då jag hört att man blir så yr, men det blev snabbt min bästa vän. Efter ytterligare en timme med starkare och tätare värkar så höjer vi lustgasen. Tyvärr hjälper den inte mig att fokusera bort min smärta i ryggen så jag ber om en värmedyna. Klockan hinner bli halv tio på kvällen och andra undersökningen görs, jag har inte haft en minut vila under den här tiden utan andats lustgas och skrikigt i jämna mellanrum medan J tagit hand om mig så gott han kunnat. Men vi hade gått framåt, nu var jag öppen sex cm och allt ser fortfarande fint ut med bebisen.. Halv 11 börjar jag verkligen känna mig slut och tvivlar på om jag kommer kunna klara av att få ut bebisen, jag hade knappt ätit något sedan lördagen och nu var det söndag natt.. Tillslut tar jag dem hemska kvaddarna i ryggen som jag hört mardröms historier om men som sägs hjälpa ryggen/svanken som jag hade så ont i: Mycket riktigt så gjorde det ont som in i helvete Jaime höll mina händer medan jag andades lustgas men smärtan var så hemsk att jag trodde jag var i helvetet samtidigt fick J en massa vackra märken på sina armar. Det känns som om tusen nålar går rakt genom dig ut och in som någon saw film eller något. Enligt mig så hjälpe dessa inte, men J påstår att jag vist blev lugnare efter det. Nu är jag så trött att resten av förlossningen minns jag knappt utan att titta på journalen. Jag fick feber vid 12 på natten och fick alvedon och eftersom jag inte kunnat sova sedan sex på morgonen och då bara sovit tre timmar så beslutade jag mig för att ta EDA. Så narkosläkare blir kallad och klockan kvart i två  på natten så kommer hon äntligen. Jag är i det här stadiet inte kontrollbar mina värkar krossar mig och jag kan inte ligga stilla en minut. Klockan kvart över två borde EDA givit effekt men det hade den inte så narkos läkaren sökes igen och läggs om.. Klockan tre har den äntligen givit effekt och jag får faktiskt möjlighet att andas och vila en halvtimme och J också som under hela det här förloppet varit vid min sida, masserat peppat och andats med mig…

Värkarna fortsätter men nu mera som en tryck och inte alls i samma onda känsla, MEN trots det klarar jag mig inte utan lustgasen och jag kan fortfarande inte ligga stilla när en värk väl kommer. Jag prövar alla möjliga ställningar, pilates boll och står ut mot sängen, ligger på sidan och allt möjligt. Klockan sex på måndagen alltså ett dygn efter att mina värkar startade på riktigt får jag pröva att krysta. Även nu kan jag inte ligga riktigt stilla och alla BM som hjälp mig genom förloppet ska verkligen ha ett stort tack. Medan jag krystade så fick jag sitta på en liten stol samtidigt som J masserade och höll i mig och samtidigt som två BM fick hålla i mina händer. Jag prövade också att stå upp mot sängen och tillslut låg jag i sängen åt sidan med Jaime i ögonkontakt. Jag krystade väldigt ofukuserad och hade knappt några krafter kvar. Om det inte hade varit för J så hade jag inte klarat det hära. Det var så utdraget och påfrestande, jag upplevde att inga bedövningar eller hjälpmedel inte hjälpte mig och jag var inte alls beredd på att det skulle ta sån här tid. Jag gick inte att kontrollera från start till slut och mina stämband är förstörda. Tillbaka till krystandet  jag krystade i en timme och 17 minuter sedan klockan 07:47 på måndags morgon föddes vår skatt fram med ett varv av navel strängen runt halsen (såg jag nu i journalen). Jag fick sy fyra stygn två utvändigt och två invändigt.

Jag vet inte riktigt vad det var som var så himla jobbigt egentligen, alla har ju sina berättelser. Jag tycker det var fruktansvärt jobbigt att det var så utdraget och hur det känns nertill nu. jag känner mig riktigt förstörd.. Men så ser man den fina skatt man skapat och en del av smärtan jag känner försvinner. Kärleken är enorm och är så tacksam över den gåva jag och min andra halva skapat jag är överlycklig!